the suicide king
brian hugh warner. låter inte så farligt. tänker man på massmördare och döda hundvalpar? icke.
måste faktiskt tacka lukas för att han fick mig att bli riktig rock 'n roll.
egentligen började väl allt med RHCP i femman, men det räknas inte som hardcore. inte nu på senare tid, och det är ju efter californication folk fattat vilka de är.
kommer så väl ihåg den dag jag fick låna mechanical animals, han blev inte lite glad när jag pussade honom på kinden som tack.
kommer alltid vara lilla lukas. I forgive and forget honey.
tack vare honom var jag iallafall arg istället för ledsen. inget mer eminemtjafs, inget mer kentdepp.
och manson är inte så deprimerande och självmordsglad som folk verkar tro.
man ska ta honom och hans musik för vad det är, jävligt bra rockmusik. för mig är han som viktigast när jag inte vet vart jag ska ta vägen. en grym motvikt mot crapet i etern (europop, och hitlistmusik samt dancemusik utan skäl, för folk utan själ). börjar man lyssna på kent blir man ännu mer vilsen, lyssnar man på celine dion blir man ju fucked up+kärlekskrank+olycklig och lyssnar man på rnb/hiphop (no offence s) blir man ju bara trött på allt "bitches in da back an bitches in da front". palla.
"This is evolution, the monkey, the man, and then, the gun.."
nu har jag inte riktigt varit så arg på sistone, åtminstonde inte så arg som jag varit tidigare somrar.
nowadays går mina vansinnesutbrott över rätt snabbt med lite slayer/amon amarth/dark tranquillity.
dags att gå och lägga sig kanske. bara för att jag håller på och skriver om manson blir jag supertaggad på att lyssna, och det blir väl tamefan inget lugnafavoriter att sova till.
jag tror jag har en massa instända aggressioner. det känns lite så, men tanke på att jag satt och panikgrät framför "a walk to remember". hade inte ens sinnesnärvaro att vara chokladsugen.
kan ju kanske bero på att jag fick i mig mina hundragrammare till frukost.
att gråta framför amerikanska romantiska (tacka fan för att det inte var en komedi också) filmer går inte riktigt ihop med manson, men det är typ världens sorgligaste film. hade nog dött av chock om det var ombytta roller, han är sååå snygg.
som tack får du vara med i min töntiga rosa blogg brian.
"Babble babble, Bitch bitch
Rebel rebel, Party party
Sex sex sex and don't forget the violence
Blah blah blah
Got your lovey-dovey sad and lonely
Stick your stupid slogan in
Everybody sing along
Are you motherfuckers ready for the new shit!?
Stand up and admit, tomorrow's never coming!"
"We're good for nothing, but being everything that's bad"
"burn your empty rain down on me,
whisper your death beat so softly
we bend our knees at the altar of my ego
you drained my heart, you made a spade,
but there's still traces of me in your veins
you drained my heart, you made a spade,
but there's still traces of me in your veins..."
måste faktiskt tacka lukas för att han fick mig att bli riktig rock 'n roll.
egentligen började väl allt med RHCP i femman, men det räknas inte som hardcore. inte nu på senare tid, och det är ju efter californication folk fattat vilka de är.
kommer så väl ihåg den dag jag fick låna mechanical animals, han blev inte lite glad när jag pussade honom på kinden som tack.
kommer alltid vara lilla lukas. I forgive and forget honey.
tack vare honom var jag iallafall arg istället för ledsen. inget mer eminemtjafs, inget mer kentdepp.
och manson är inte så deprimerande och självmordsglad som folk verkar tro.
man ska ta honom och hans musik för vad det är, jävligt bra rockmusik. för mig är han som viktigast när jag inte vet vart jag ska ta vägen. en grym motvikt mot crapet i etern (europop, och hitlistmusik samt dancemusik utan skäl, för folk utan själ). börjar man lyssna på kent blir man ännu mer vilsen, lyssnar man på celine dion blir man ju fucked up+kärlekskrank+olycklig och lyssnar man på rnb/hiphop (no offence s) blir man ju bara trött på allt "bitches in da back an bitches in da front". palla.
"This is evolution, the monkey, the man, and then, the gun.."
nu har jag inte riktigt varit så arg på sistone, åtminstonde inte så arg som jag varit tidigare somrar.
nowadays går mina vansinnesutbrott över rätt snabbt med lite slayer/amon amarth/dark tranquillity.
dags att gå och lägga sig kanske. bara för att jag håller på och skriver om manson blir jag supertaggad på att lyssna, och det blir väl tamefan inget lugnafavoriter att sova till.
jag tror jag har en massa instända aggressioner. det känns lite så, men tanke på att jag satt och panikgrät framför "a walk to remember". hade inte ens sinnesnärvaro att vara chokladsugen.
kan ju kanske bero på att jag fick i mig mina hundragrammare till frukost.
att gråta framför amerikanska romantiska (tacka fan för att det inte var en komedi också) filmer går inte riktigt ihop med manson, men det är typ världens sorgligaste film. hade nog dött av chock om det var ombytta roller, han är sååå snygg.
som tack får du vara med i min töntiga rosa blogg brian.
"Babble babble, Bitch bitch
Rebel rebel, Party party
Sex sex sex and don't forget the violence
Blah blah blah
Got your lovey-dovey sad and lonely
Stick your stupid slogan in
Everybody sing along
Are you motherfuckers ready for the new shit!?
Stand up and admit, tomorrow's never coming!"
"We're good for nothing, but being everything that's bad"
"burn your empty rain down on me,
whisper your death beat so softly
we bend our knees at the altar of my ego
you drained my heart, you made a spade,
but there's still traces of me in your veins
you drained my heart, you made a spade,
but there's still traces of me in your veins..."
Kommentarer
Trackback