just close enough to taste
du tror att du vet hur det är, att det är så det ska vara.
you have no idea.
precis som om du visste hur det var,
you had no idea.
det lustiga med en sån där superhemlis,
(en sån bara ens psykolog + en vet om)
är att man inte kan berätta för fler.
det går liksom inte.
man vet inte ens om man vill berätta,
eller om det har nåt med "hjälpmigjagärsjuk-syndromet" att göra.
anyway, drömde om det inatt.
(drömde dessutom en dröm man kan kalla surrealistisk,
elins och min mobil låg under en stor hög med potatisskal,
och jag skalade och skalade och skalade.. )
anyway igen, det var creepy.
det var som att inse att man inte saknat
den vännen man inte hört av på en månad.
because I haven't.
don't look at me please!
don’t rock me to sleep!
I must repair the things I break.
It’s so easy to scream, to steal what I need,
to make it hurt.
I know there’s something you want me to say.
well, det kommer jag inte.
du har inga vänner kvar, du har glömt vem du var.