a copy of an imitation

ja-a. herregud.
jag inser, nej jag fattar att jag borde vara tacksam.
jag har nånstans att sova,
och jag har mat att äta, och får plugga.
jag blir inte slagen, är inte dödssjuk.
har pengar så jag klarar mig.

men det är svårt att uppskatta det när det känns som:
att man inte kan lita på någon, inte någon alls längre.
att man är schizofren (det är ju iofs en dödssjukdom tror jag)
att min hjärna är invaderad av små j/m/e-bakterier,
som äter upp mig inifrån.
att det inte är någonting som fungerar
att jag inte är typ gift med en trevlig normalfuntad kille.
att man aldrig vet vad man ska ha på sig (faktiskt allvarligt problem)
att jag kan känna hur höstdepressionen närmar sig
(igår var den typ ett par veckor härifrån, idag är den ett par dagar)
att jag alltid, alltid, alltid sitter här.

frågan är (om) hur pass synd det är om mig.
och så kan man undra om min höstdepression är en höstdepression.
ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att den är det.


gud vad det här blev tråkigt. skyll dig själv som läste. your loss.