tragic it seems
fan, jag sitter och känner mig helt förstörd.
inte nog med att o åker tillbaka varenda söndag (om han ens är hemma över helgen),
nu är han inte ens hemma när jag tänkte komma hem från asien.
och inte när jag kommer från usa heller.
i ett större perspektiv är 11 månader inte särskilt länge, det är inte ens ett år.
men jag är inte någon som ser saker ur större perspektiv. jag har bara mitt perspektiv.
för mig är det bara antingen hejbabyjagkanintepratanuförviskaskjutamedvårajävligtcoolamaskingevärpåabsolutingenting.
eller hejbabyviärifältpådinstudent/födelsedag/julafton/hundrahelgerframöveråvisesomnågraårellerså.
eller min favorit hejbabyjagkommerintehemihelgenochintenästaheller.
detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver.
jag har funderat lite på om jag borde skriva om nåt annat i min blogg. eller några andra saker än mig själv åtminstone. eller iallafall inte klaga så mycket.
äh, who i'm i kidding. det är jag som skriver så jag får skriva vad jag vill.
jag döpte ju den här till ceciliasdiary för i helvete. så skitsamma. jag klagar hur mycket jag vill.
är advent idag på nåt jävla vänster. blev ju ingen marknad men glöggfika.
det var jävligt roligt, c, c, jag e och j satt och flummade och kollade på fula bilder på när j och e var små.
kom alltså precis hem från o. han är en skitstövel.