its easier to leave than to be left behind
jag tror att jag hatar söndagar mer än alla andra.
min annars så snälla pojkvän bara lämnar mig.
tycker mindre illa om dom nu med tanke på att jag inte har så mycket jobbigt att göra på måndagarna.
(praktiskt taget ingenting om jag ska vara ärlig, vilket i säg är lite ångestframskallande)
anywho, o ligger i lumpen i 11 månader, vilket alltså är 48 veckor, minus säg 16 för gånger jag inte varit hemma.
det ger 32 deprimerade söndagar.
om man jämför med människor som har 52 deprimerande söndagar är det ju inte alls så synd om mig,
men eftersom jag inte bryr mig så mycket om andra är det fortfarande mest synd om mig...
har faktiskt haft en himla bra helg.
var hos e på lunch/fika/fatsugarcravings och hade bara typ askul.
har hängt hos o resten av tiden (jag vet! vi är hemskt asociala men jag ville faktiskt gå ut fast jag är så pank att jag inte vet var jag ska ta vägen och då åker jag till o)
och vi har legat i sängen och tänkt på saker vi ska göra som inte blir av.
nu ligger jag och äter på en totalförbjuden chokladbiskvie som mamma gjorde men som ingen får äta (varför? varför? varför ligger det typ 150 stycken i kylskåpet?) och funderar på nånting som jag och s har pratat om nu när vi äntligen spenderat lite quality time tillsammans: män. eller snarare vad män gör.
sen jag så stereotypt la ner det där med hästar och blev intresserad av killar istället har jag trott att jag förstått.
jag har trott att eftersom jag har tre bröder i olika storlekar så att säga måste jag väl fatta hur dom funkar.
i didn't understand shit.
det svåra (och det jag inte fattat förrän nyss) är ju att dom inte är på en elvaårings känslomässiga nivå när dom är 20 (det hade sannerligen varit lättare om dom var det, man hade kunnat ge dom lite mer i veckopeng och en vattenpistol i födelsedagspresent och så var det happy days again) och att dom också är svåra ibland och gör saker man inte förstår och beter sig tvärtemot vad dom känner och är lika lättsårade som tjejer och skriver sms ihop och också har svåra fall av chockladcravings.
jag älskar min pojkvän. fast inte lika mycket på söndagar.
(hm, jag undrar hur många fler som läste min blogg när jag var singel..)
why, oh why måste mina favoritbloggare ge upp sina personliga bloggar för att bli kommersiella? eller vad det nu är dom sysslar med. dom faller en efter en..
min annars så snälla pojkvän bara lämnar mig.
tycker mindre illa om dom nu med tanke på att jag inte har så mycket jobbigt att göra på måndagarna.
(praktiskt taget ingenting om jag ska vara ärlig, vilket i säg är lite ångestframskallande)
anywho, o ligger i lumpen i 11 månader, vilket alltså är 48 veckor, minus säg 16 för gånger jag inte varit hemma.
det ger 32 deprimerade söndagar.
om man jämför med människor som har 52 deprimerande söndagar är det ju inte alls så synd om mig,
men eftersom jag inte bryr mig så mycket om andra är det fortfarande mest synd om mig...
har faktiskt haft en himla bra helg.
var hos e på lunch/fika/fatsugarcravings och hade bara typ askul.
har hängt hos o resten av tiden (jag vet! vi är hemskt asociala men jag ville faktiskt gå ut fast jag är så pank att jag inte vet var jag ska ta vägen och då åker jag till o)
och vi har legat i sängen och tänkt på saker vi ska göra som inte blir av.
nu ligger jag och äter på en totalförbjuden chokladbiskvie som mamma gjorde men som ingen får äta (varför? varför? varför ligger det typ 150 stycken i kylskåpet?) och funderar på nånting som jag och s har pratat om nu när vi äntligen spenderat lite quality time tillsammans: män. eller snarare vad män gör.
sen jag så stereotypt la ner det där med hästar och blev intresserad av killar istället har jag trott att jag förstått.
jag har trott att eftersom jag har tre bröder i olika storlekar så att säga måste jag väl fatta hur dom funkar.
i didn't understand shit.
det svåra (och det jag inte fattat förrän nyss) är ju att dom inte är på en elvaårings känslomässiga nivå när dom är 20 (det hade sannerligen varit lättare om dom var det, man hade kunnat ge dom lite mer i veckopeng och en vattenpistol i födelsedagspresent och så var det happy days again) och att dom också är svåra ibland och gör saker man inte förstår och beter sig tvärtemot vad dom känner och är lika lättsårade som tjejer och skriver sms ihop och också har svåra fall av chockladcravings.
jag älskar min pojkvän. fast inte lika mycket på söndagar.
(hm, jag undrar hur många fler som läste min blogg när jag var singel..)
why, oh why måste mina favoritbloggare ge upp sina personliga bloggar för att bli kommersiella? eller vad det nu är dom sysslar med. dom faller en efter en..
Kommentarer
Trackback