my united states of whatever
jag hatar att jag en sekund kan tycka att min mamma nog är den jävligaste som finns,
och så fort hon säger lilla gumman håller jag på att börja gråta och vill bara att hon ska krama mig.
jag tycker synd om mina föräldrar som har en så utomordentligt jobbig tonårsdotter.
själv är jag medveten om vilken pain in the ass jag är, men dom bara förstår mig inte.
tre gånger (om inte mer) om året måste dom inte skälla ut, utan läxa upp mig.
dom upprepar allting viktigt/duktigt/nödvändigt dom vet som jag inte gör, fast jag hört det en miljon gånger.
det kan inkludera allt jag är dålig på och allting jag borde gjort istället för det jag gjorde,
och att om man gör så kommer man absolut inte någonstans.
men så kommer dom efter att man gömt sig i badrummet och gråtit lite för att allting är förjävligt,
och pratar med förstående röster och lyssnar och försöker att inte låtsas om att man beter sig som en (här skulle jag skriva femåring) trettonåring. (det var avskyvärt att vara tretton. usch usch usch)
idag städade jag mitt rum för första gången på ungefär fyra månader (notera att jag inte var hemma typ tre av dom, men i vilket fall som helst..) det var inte så rent.
träffade e också, och kollade på helt galna filmer från asien (och sverige för den delen)
dom från asien är okej att visa för vi är inte lika totalt urfreakade som den från min skiva förra året.
den får bara visas om e typ smugglar in den på mitt bröllop. och tvärtom.
tyvärr visade det sig att det jag hade minnesluckor om kom e inte heller ihåg.
vi måste helt enkelt leta upp: tuktukchauffören från angkor wat, superbögen från nhatrang och c/j från phiphi,
och dom vi inte kommer ihåg som kan berätta vad som hände... tricky, very tricky.
okej, såhär funkar min familj:
ponera att jag lånat ma/pa minneskort och när jag är klar, till exempel igår morse. lägger det på köksbordet.
när ma/pa sen ville ha det, till exempel igår efter middagen, är det inte där.
då frågar till exempel jag alla familjemedlemmar var det ligger. alla nekar till inblandning. (alltså, alla blir irriterande på mig för att jag frågar en massa gånger om nånting jag slarvat bort vilket jag inte hade)
då har jag gett upp för att jag letat runt hela köksbordet cirka femhundra gånger.
när vi dagen efter äter middag visar det sig att minneskortet ligger på köksbordet.
då har alltså någon av mina familjemedlemmar låtit bli att bara säga att den lånat det. för att jävlas med mig.
jag är jättejättearg på antingen ma/pa eller m, eller n. jävla skitstövel.
skitstövlar är dom i lumpen också. allihopa.
nu ska jag gå ner och rota i skafferiet och ignorera att jag faktiskt åt (hemskt, hemskt) pommes frites i usa.
sen ska jag kolla klart på seven och inte vara arg på min hopplösa familj.