"we have no internet!"
jag trivs rätt bra med att vara arbetslös:
jag får ångest av att jobba = tiden går långsamt
jag har roligt när jag inte jobbar = tiden går snabbt (snart muckar o, jag fyller 20, vi flyttar med mer)
problemet är ju att tiden inte går lika långsamt för alla i den riktiga världen.
det hjälper ju inte att det känns som att mina veckor går jättefort när dom inte gör det egentligen.
till exempel kan jag spendera hela veckan som kommer med att kolla på californication (killserie men om jag inte låtsas om alla nakna brudar är den jävligt bra. plus att mulder är med, bara det är ju en anledning att fortsätta titta)
men eftersom jag ständigt tänker på o som är ute i fält påminns jag om att världen är sjukt seg.
och ja, jag hade rätt. jag hade inte så himla kul på amfibieförevisningen på berga.
jag hoppas verkligen att o blev glad över att jag var där (även om jag inte skulle blivit så glad över att se mig där)
för istället för typ en trevlig liten picknick med "våra soldater" i civilkläder var det typ som att gå omkring i en skog/nånstans ute på landet fast det var en massa förvirrade människor och grönklädda killar och små tält med vapen i.
och precis när jag vant mig vid stället (jag måste sett totalt felplacerad ut i klänning och lackskor by the way)
började en amiral/officerare/militärman prata och så kom det ett antal verkligt sjukglada killar utspringande från båtar och bilar och skulle "ta terräng" och döda "fienden" och la sig i diken och hela köret.
tyvärr såg ingen skillnad på alla "soldater", inte på dikeskillarna iallafall, men (precis som jag faktiskt misstänkte) var o närmast där jag stod.
såhär i efterhand tycker jag inte att det var så farligt och att o trots allt såg sexig ut i sin gröngölingsoutfit,
men när jag stod där bland 500 personer som tyckte det var hur coolt som helst var det en annan grej.
sen var jag tvungen att åka kommunalt därifrån för att alla jag kände som skulle varit där hade bytt nummer/inte var där. det tog en timme till centralen. då räddade s livet på mig genom att låta mig prata av mig och dricka kaffe.
well, nu är det bara 59 dagar kvar. good for me.
alla som läser får i bakläxa att se senaste south parkavsnittet. så. jävla. roligt.
dagens låt: a perfect mess - sahara hotnights (blir inte arga på att jag drar upp det där igen)
jag får ångest av att jobba = tiden går långsamt
jag har roligt när jag inte jobbar = tiden går snabbt (snart muckar o, jag fyller 20, vi flyttar med mer)
problemet är ju att tiden inte går lika långsamt för alla i den riktiga världen.
det hjälper ju inte att det känns som att mina veckor går jättefort när dom inte gör det egentligen.
till exempel kan jag spendera hela veckan som kommer med att kolla på californication (killserie men om jag inte låtsas om alla nakna brudar är den jävligt bra. plus att mulder är med, bara det är ju en anledning att fortsätta titta)
men eftersom jag ständigt tänker på o som är ute i fält påminns jag om att världen är sjukt seg.
och ja, jag hade rätt. jag hade inte så himla kul på amfibieförevisningen på berga.
jag hoppas verkligen att o blev glad över att jag var där (även om jag inte skulle blivit så glad över att se mig där)
för istället för typ en trevlig liten picknick med "våra soldater" i civilkläder var det typ som att gå omkring i en skog/nånstans ute på landet fast det var en massa förvirrade människor och grönklädda killar och små tält med vapen i.
och precis när jag vant mig vid stället (jag måste sett totalt felplacerad ut i klänning och lackskor by the way)
började en amiral/officerare/militärman prata och så kom det ett antal verkligt sjukglada killar utspringande från båtar och bilar och skulle "ta terräng" och döda "fienden" och la sig i diken och hela köret.
tyvärr såg ingen skillnad på alla "soldater", inte på dikeskillarna iallafall, men (precis som jag faktiskt misstänkte) var o närmast där jag stod.
såhär i efterhand tycker jag inte att det var så farligt och att o trots allt såg sexig ut i sin gröngölingsoutfit,
men när jag stod där bland 500 personer som tyckte det var hur coolt som helst var det en annan grej.
sen var jag tvungen att åka kommunalt därifrån för att alla jag kände som skulle varit där hade bytt nummer/inte var där. det tog en timme till centralen. då räddade s livet på mig genom att låta mig prata av mig och dricka kaffe.
well, nu är det bara 59 dagar kvar. good for me.
alla som läser får i bakläxa att se senaste south parkavsnittet. så. jävla. roligt.
dagens låt: a perfect mess - sahara hotnights (blir inte arga på att jag drar upp det där igen)
Kommentarer
Trackback