"konstiga jävla...!"
nu har jag suttit och läst igenom alla bloggar jag vanligtvis läser. utom en.
hon har skrivit så mycket, det kommer ta dagar att läsa igenom allt,
för jag måste läsa allt för jag vet ingen som skriver som hon.
själv har ju bloggandet för min del havererat totalt. vet inte vad jag sysslar med,
har inget intressant att skriva och har absolut ingen annan inriktning än klagomål typ.
och det är ju inte så värst kul. men jag är väl sån som person kanske. en klagare.
jag kan inte säga att jag fann mig själv under resan, men jag började förstå lite vem jag är.
det var intressant att resa med e, som jag trodde var precis som jag.
varje dag upptäckte vi hur olika vi tyckte och tänkte, och hur olika vi reagerade i olika situationer.
en av de största skillnaderna på oss som personer var vilka grundbehov vi har.
e måste sova och äta (och ibland röra på sig) för att må bra, och jag behöver vara tillsammans med någon.
jag har alltid tänkt att jag föredrar att vara själv, iallafall ibland, men det gör jag inte. när jag inte är med någon nu för tiden får jag nån form av ångest och mår inte alls bra. jag är sällskapssjuk och människoberoende.
vilket egentligen är konstigt då jag i grund och botten inte tycker om människor.
jag gillar dom jag hänger med och några till och thats it.
en enda gång har jag träffat någon som har ett likadant system för att sortera bort
(snällt uttryckt) och alltså ignorera människor jag inte vill umgås med för att kunna hitta dom jag gillar.
vi, ser det som en skala från noll till kanske några hundra.
för att vara helt ärlig ligger alla jag träffar första gången på noll (om inte på minus, då jag som alla andra dömer folk efter hur dom ser ut). jag bryr mig oftast inte alls, jag är inte alls intresserad av att prata med personen. den måste övertyga mig om att den förtjänar att prata med mig, att vara min polare.
jag måste göra såhär, det blir effektivare och roligare för mig att bara vara med dom jag vill. och eftersom jag inte bryr mig om personen jag inte tyckte hamnade tillräckligt högt tillräckligt snabbt, skiter jag i vad den tycker.
vilket ju är bra för mig.
i de flesta fall gör dom ju inte det, men sen händer ju naturligtvis att jag hittar någon på samma våglängd som kan jobba sig upp på skalan. (det roliga var att när jag träffade systemtvillingsjälen ratade vi varandra på en gång men satt ändå och pratade en hel kväll om varför vi helt enkelt är så extremt bra).
vet inte alls hur det här låter, det är bara jag och två tre till som pratat om det. det är inte meningen att låta som nån dryg jävla typ som tror att hon är bättre än alla andra. (även om jag självklart är det)
för att ha en poäng (man måste alltid ha en poäng) med bloggandet tänkte jag försöka börja bli en lite intressantare människa. (who am i kidding?!) försöka går ju alltid.
nu ska jag titta på 24 tills mina värktabletter börjar verka och jag däckar i min soffa.