a copy of an imitation

jag hatar att jag en sekund kan tycka att min mamma nog är den jävligaste som finns, 
och så fort hon säger lilla gumman håller jag på att börja gråta och vill bara att hon ska krama mig.

jag tycker synd om mina föräldrar som har en så utomordentligt jobbig tonårsdotter.
själv är jag medveten om vilken pain in the ass jag är, men dom bara förstår mig inte.
tre gånger (om inte mer) om året måste dom inte skälla ut, utan läxa upp mig.
dom upprepar allting viktigt/duktigt/nödvändigt dom vet som jag inte gör, fast jag hört det en miljon gånger.
det kan inkludera allt jag är dålig på och allting jag borde gjort istället för det jag gjorde,
och att om man gör så kommer man absolut inte någonstans.
men så kommer dom efter att man gömt sig i badrummet och gråtit lite för att allting är förjävligt,
och pratar med förstående röster och lyssnar och försöker att inte låtsas om att man beter sig som en (här skulle jag skriva femåring) trettonåring. (det var avskyvärt att vara tretton. usch usch usch)

idag städade jag mitt rum för första gången på ungefär fyra månader (notera att jag inte var hemma typ tre av dom, men i vilket fall som helst..) det var inte så rent.
träffade e också, och kollade på helt galna filmer från asien (och sverige för den delen)
dom från asien är okej att visa för vi är inte lika totalt urfreakade som den från min skiva förra året.
den får bara visas om e typ smugglar in den på mitt bröllop. och tvärtom.
tyvärr visade det sig att det jag hade minnesluckor om kom e inte heller ihåg.
vi måste helt enkelt leta upp: tuktukchauffören från angkor wat, superbögen från nhatrang och c/j från phiphi,
och dom vi inte kommer ihåg som kan berätta vad som hände... tricky, very tricky.

okej, såhär funkar min familj:
ponera att jag lånat ma/pa minneskort och när jag är klar, till exempel igår morse. lägger det på köksbordet.
när ma/pa sen ville ha det, till exempel igår efter middagen, är det inte där.
då frågar till exempel jag alla familjemedlemmar var det ligger. alla nekar till inblandning. (alltså, alla blir irriterande på mig för att jag frågar en massa gånger om nånting jag slarvat bort vilket jag inte hade)
då har jag gett upp för att jag letat runt hela köksbordet cirka femhundra gånger.
när vi dagen efter äter middag visar det sig att minneskortet ligger på köksbordet.
då har alltså någon av mina familjemedlemmar låtit bli att bara säga att den lånat det. för att jävlas med mig.
jag är jättejättearg på antingen ma/pa eller m, eller n. jävla skitstövel.

skitstövlar är dom i lumpen också. allihopa.
nu ska jag gå ner och rota i skafferiet och ignorera att jag faktiskt åt (hemskt, hemskt) pommes frites i usa.
sen ska jag kolla klart på seven och inte vara arg på min hopplösa familj.

new york. ska helt klart flytta hit om ett par ar (nar jag har tillrackligt manga miljoner att shoppa for och glomt bort familjevistelsen har)
vi har sett alla obligatoriska sights och jag ar skittrott pa min storebror. och mina lillebrorsor. och mamma. och pappa. ni vill inte veta allt jag statt ut med, det ar sjukt.
ska vara har tills pa lordag da vi aker ner till miami och ar det inte sol och 40 grader da kommer jag do.
ar sa javla trott pa det har kalla blasiga vaderhelvetet (och kan inte ens shoppa pa grund av dom satans aterkommande telefonrakningarna).
har dessutom hangt i rye dar mamma vaxte upp och gjort lite mindre uberturistiska saker.

men jag saknar o och kan inte anvanda telefonen (kan vara en bra ide men anda opraktiskt nar man vill ringa och klaga pa saker man inte ska klaga pa)

och by the way, frihetsgudinnan kan man hoppa over.

jag vill aka hem sa att jag kan fa ihop mycket mycket pengar sa att jag kan aka hit pa riktigt.
den har haller pa att urarta, fran en skon (vad tankte jag pa?) familjesemester till en latsas-att-du-inte-ar-har recon-resa.
friends, come with me nasta ar. da javlar.

pardon my french.

eftersom jag sitter här (helt övergiven av min pojkvän) och väntar på att få åka till s och supa ner mig,
tänkte jag spana in den där bb blogg.
jag tycker att det är roligt att hon är helt otroligt intetsägande.
när hon skrev att hon ville bjuda nån jävla a (som är nykterist) ville jag skriva nåt för att jävlas,
men det hade nån redan gjort.
"ska du åka till Tyskland då eller? Kan ju bli jobbigt att bjuda på en öl eller drink när man är MINDERÅRIG"

in your face.

nu har jag gått runt nittio minuter och gjort allt utom packat.
jag gjorde till och med fransk manikyr. på mig själv.
(hade väl inte så mycket att välja på nu när jag inte ens är pank utan ligger på minus,
och har man blivit beroende är det bara att gilla läget)

jag har nog en spindelmannenhjärna som varnar mig för saker jag typ kan dö av,
och därför hindrar mig att packa.
inte för att jag inte vill åka, men jag vill inte åka med dom.
jag vill ha svenska påskägg och ligga hemma med o en hel vecka.
istället kommer jag umgås med:
(här hade jag skrivit ett långt avsnitt med min familjs värsta sidor men eftersom
jag inte vill att dom ska vara sura på mig i usa väntar jag med det tills vi kommer hem)

och som en reminder, jag har världens bästa pojkvän.

nu måste jag nog verkligen packa. fanfanfan.

min familj är dålig att vara sjuk i. efter en kväll tröttnar dom och tycker inte att man förtjänar särbehandling längre.
försöker att inte äta så mycket starka tabletter för då somnar jag bara (och missar så mycket viktigt i 24), men å andra sidan hjälper inte vanliga painkillers så jag går runt och lider istället.
jag har en känsla av att det inte är en långsiktig lösning.  
(har en mycket lustig bula i ena tinningen också, från när jag gick på citodon igår och fick ryck och skulle impregnera mina väskor, men sprayen var nog väldigt stark så jag blev ytterligare instabil och ramlade in med huvudet i en bänkkant. jag ser ganska rolig ut framifrån)

är väldigt arg på comviq. här är jag snäll och ringer från asien för en massa tusen och vad får man?
dom spärrar telefonen tills nästa faktura kommer (det har alltså tagit nästan tre veckor) och så måste jag dessutom betala hela skiten innan den kommer fungera igen. (läs: jag måste få min pappa att betala den här också även om det är typ en månadslön för vanliga kids och han kommer bir skitsur)

måste dessutom bestämma vad jag ska ha med mig till usa. visseligen åker jag dit med min familj som sannolikt kommer klä sig som svenskar, men jag vill ju ändå se någorlunda okej ut. jag som ung blondin (och som kommer ignorera att jag inte har några pengar och alltså shoppa tills jag går sönder) representerar ju sverige. ungefär..
usch, jag vill åka med några andra. kan inte alla bara följa med?

jag tror jag tar med lite outfits och låtsas att jag inte känner resten av familjen.

grattis c, vad bra det gick att bli intressant...

nu har jag suttit och läst igenom alla bloggar jag vanligtvis läser. utom en.
hon har skrivit så mycket, det kommer ta dagar att läsa igenom allt,
för jag måste läsa allt för jag vet ingen som skriver som hon.
själv har ju bloggandet för min del havererat totalt. vet inte vad jag sysslar med,
har inget intressant att skriva och har absolut ingen annan inriktning än klagomål typ.
och det är ju inte så värst kul. men jag är väl sån som person kanske. en klagare.

jag kan inte säga att jag fann mig själv under resan, men jag började förstå lite vem jag är.
det var intressant att resa med e, som jag trodde var precis som jag.
varje dag upptäckte vi hur olika vi tyckte och tänkte, och hur olika vi reagerade i olika situationer.
en av de största skillnaderna på oss som personer var vilka grundbehov vi har.
e måste sova och äta (och ibland röra på sig) för att må bra, och jag behöver vara tillsammans med någon.
jag har alltid tänkt att jag föredrar att vara själv, iallafall ibland, men det gör jag inte. när jag inte är med någon nu för tiden får jag nån form av ångest och mår inte alls bra. jag är sällskapssjuk och människoberoende.

vilket egentligen är konstigt då jag i grund och botten inte tycker om människor.

jag gillar dom jag hänger med och några till och thats it.

en enda gång har jag träffat någon som har ett likadant system för att sortera bort
(snällt uttryckt) och alltså ignorera människor jag inte vill umgås med för att kunna hitta dom jag gillar.
vi, ser det som en skala från noll till kanske några hundra.
för att vara helt ärlig ligger alla jag träffar första gången på noll (om inte på minus, då jag som alla andra dömer folk efter hur dom ser ut). jag bryr mig oftast inte alls, jag är inte alls intresserad av att prata med personen. den måste övertyga mig om att den förtjänar att prata med mig, att vara min polare.
jag måste göra såhär, det blir effektivare och roligare för mig att bara vara med dom jag vill. och eftersom jag inte bryr mig om personen jag inte tyckte hamnade tillräckligt högt tillräckligt snabbt, skiter jag i vad den tycker.
vilket ju är bra för mig.
i de flesta fall gör dom ju inte det, men sen händer ju naturligtvis att jag hittar någon på samma våglängd som kan jobba sig upp på skalan. (det roliga var att när jag träffade systemtvillingsjälen ratade vi varandra på en gång men satt ändå och pratade en hel kväll om varför vi helt enkelt är så extremt bra).
vet inte alls hur det här låter, det är bara jag och två tre till som pratat om det. det är inte meningen att låta som nån dryg jävla typ som tror att hon är bättre än alla andra. (även om jag självklart är det)

för att ha en poäng (man måste alltid ha en poäng) med bloggandet tänkte jag försöka börja bli en lite intressantare människa. (who am i kidding?!) försöka går ju alltid.

nu ska jag titta på 24 tills mina värktabletter börjar verka och jag däckar i min soffa.

det är måndag och jag är inte jättesjuk men mår tillräckligt dåligt för att kunna tycka synd om mig själv och äta glass hela dagarna. jag som inte ens gillar glass så mycket. så sjuk är jag.
vaknade exakt 14 minuter i 9 idag när byggjobbaren h började slipa golvet där nere.
det är a pain in the ass att bygga om hemma när den som är hemma inte kan gå därifrån.
dessutom luktar det målarfärg/kaffe/främmande människa i hela huset.
jag spenderar dagarna med att vänja mig (ni är jävligt trötta på att höra det men åk iväg tre månader så snackar vi sen) så jag kan absolut inte söka jobb och städa mitt rum och liknande. det skulle ta död på mig snabbt.
men ända tvingar min familj mig att plocka ur diskmaskinen (som om jag kommer ihåg hur man gör?!) , övningsköra (som om jag kommer ihåg hur man gör?!) och hämta posten (som om jag kommer ihåg hur man gör?!)

vet inte vilka som läst bloggen och på resedagboken, men den som är intresserad av att läsa om resan kan kolla där för jag tänker verkligen inte skriva om allting. jag kanske lägger upp bilder istället, dom som inte kom med. men jag väntar tills e är hemma igen och jag fått hennes bilder också..

jag hatar att allting är som vanligt hemma. vill inte jobba, vill inte att familjen ska plugga och jobba heller. jag vill att n och m ska stå och sälja dvdkopior på gatan, mamma kan få göra phad thai och pappa borde köra tuktuk istället.

visserligen har jag ingen lust att jobba som massör (och bli utbildad happy endare) men ändå.
och o borde inte alls göra lumpen, han kunde vara dykinstruktör eller nåt annat spännande med mig.

bra saker i asien:
man får äta med pinnar hela tiden (och det är ju det roligaste som finns!) (och jag har köpt cirka 40 ätpinnar..)
7/11 överallt
full moon party
motorbikes (jepp, vi är nu experter på att köra)
sommarkläder i februari (in your face hemmasittare)
solen
när mycket bra vänner kommer och hälsar på en
att snorkla på riktiga korallrev med hajar (det var jättejättejättetufft)
tubing
alla underbara fantastiskt roliga människor man träffar
maten
allmänt festande hela tiden (som är väldigt väldigt billigt)
att ha en väldigt bra vän med som man alltid kan prata med
shopping
man blir blondare och brunare (vilket ju är något av det viktigaste)
det är mest svenskar och australienare som åker till asien och vi är ju trevligast/roligast i världen
man flyger mycket vilket är underbart
bungalows
sandstränder
thailand i största allmänhet
och typ 50000 fler saker

saker som inte var så bra i asien:
"hotell"rum
kryp, speciellt myggor och fästingar. och vattenloppor.
när man går vilse för att dom inte kan konstruera kartor
dyrt att ringa (jag svarar inte på frågor gällande min telefonräkning.)
turister som inte är som vi
matförgiftning
att bli ripped off
att asiaterna inte har vett att lära sig engelska så att man förstår
när det regnar fast det inte ska
bakfylla
marknadernas köttavdelningar
tempel. om det finns för många
icke-existerande toaletter (bokstavligt talat hål i marken)
ineffektiva processer som gör att allting tar tre gånger så lång tid
när man ramlar och gör sig illa
man saknar väldigt mycket som bara finns hemma. typ en pojkvän och ens mamma...
flygplatsen i saigon
att dela rum med människor man inte gillar
och typ 50000 fler saker

e, tack för allt.
mest för att du stod ut med mig när jag freakade ur över standarden/människorna/var tvungen att ringa o/brydde mig bara om att få sola/vägrade kulturella saker/såg ut som fan nästan hela tiden, och allt det andra.
glömmer aldig.

hemma. man måste vara borta länge för att glömma bort hur det är, hur det ser ut.
jag har försökt vänja mig vid kranvatten, ett vanligt skafferi och kyla ett par dagar men det är svårt.
varje sekund tror jag e ska kliva in och fråga om vi ska ut på stan eller äta eller shoppa och så gör hon inte det.
det är dessutom konstigt att träffa o igen, även om det känns bra. är inte alls van vid någon annan kroppskontakt än e.

vet inte om jag kommer dra en lång beskrivning av asien nu, för det känns som om jag sagt allting till alla och skrivit allting överallt redan. på det hela taget var det jävligt underbart. verkligen en resa vi kommer komma ihåg, och vi har lärt oss så mycket och sett så mycket. när jag tänker på det nu var allting hur bra som helst hela tiden för det är alltid så man kommer ihåg det. vilket det naturligtvis inte var, det var inte alls bra hela tiden. många gånger ville jag bara hem till mamma..

nu ska jag engagera mig i jobbletandet igen och träffa alla jag inte träffat än.

och jag pallar inte dagens låt. so last season...